Timmervik - från torp och backstugor via sommarstugor till villasamhälle

Bo Lanesjö

I Timmerviks Bad och Båtförenings informationsblad våren 2006 publicerade jag en artikel under rubriken "1940-talets Timmervik". Samma artikel fanns samma år även införd i Kode Hembygdskrets årsskrift. Min berättelse väckte uppenbarligen gensvar hos många, i synnerhet hos dem som i likhet med mig själv har tidiga minnen från Timmervik som sommarstugeområde. Jag har fått en hel del synpunkter och även tacksamt tagit emot rättelser, som jag fört in i följande reviderade version av min berättelse. Även fortsättningsvis är jag angelägen om reaktioner, tillägg och rättelser. Hur man kontaktar mig anges i slutet av den här artikeln.

Det var en strålande varm julisöndag. I Europa härskade död, krig och förstörelse. Året var 1943, jag var fem år och var för första gången i Timmervik. Men förhoppningar om fredligare tider hade börjat spira och mina föräldrar - Signe och Bertil - planerade för en ljusare framtid. Kanske kunde man t o m förverkliga en dröm om en egen sommarstuga.

Pappa hade periodvis varit inkallad till militärtjänst och därvid lärt känna Erik Dahlgren, som kunde tipsa om ett särskilt naturskönt område inte alltför långt från Göteborg där vi då bodde. Så blev vi bjudna att besöka Erik (1909-1991) och hans hustru Gunborg (1910-1978) i deras stuga i Timmervik i Jörlanda. Stugan var en ditflyttad, om- och tillbyggd kiosk, faluröd med vita knutar, som inte längre finns kvar. Det var Timmerviks första sommarstuga och den låg där Annika Renströms (Kristenssons) hus finns idag, alltså Timmerviksvägen 42.

Eriks tomt var en avstyckning från torpet Timmerviks mark, som ägdes av Ivar Andersson (1900-1969) och hans hustru Aina (1912-1989). Om jag förstod det hela rätt så var Erik och Ivar släkt, vilket kan förklara varför Erik alls kommit hit.

Vy från nordväst av torpet Timmervik. Bostadsbyggnaden i bakgrunden liksom ladan framför finns kvar i upprustat skick Den lilla stugan i förgrunden innehöll Ivars snickarbod och dessutom en liten lägenhet om ett rum och kök, som hyrdes ut till sommargäster. På dess plats byggdes senare det hus som idag ägs av Thomas och Lena Ander.

Samma motiv tio - femton år senare och nu sett från söder. Några nya fritidshus har nu tillkommit, bl a Gandils' längst upp till vänster. Foto: Leif Kristensson.

Mina föräldrar blev direkt vid detta första besök i Timmervik på det klara med att det var här man ville bygga sin egen stuga. Det var den storslagna naturen som var avgörande. På den tiden var här ett kärvt, öppet landskap. Någon skog fanns knappast alls, tvärtom var de träd som fanns lätt räknade. Utsikterna erbjöd överallt utblickar mot havet. Naturen var öppen, landskapet kargt men ljust, omspolat av sol och vind. Markägarna höll marken väl i hävd genom betande djur över i stort sett hela området.

Dahlgrens lilla stuga, som sedermera kom att ersättas av Kristenssons hus, syns här så som det såg ut under 1940-talets senare del. I förgrunden min mor (t h) och hennes syster.

Mamma och pappa började således genast titta på möjliga tomter. Vi övervägde några tomter där nu Dammvägen finns. Där, i Futtevik, fanns redan två äldre torp. Erik (1895-1978) och Hilma (1899-1970) Johansson, föräldrar till Hjördis Kron, som ägde det ena, hade flera förslag. Sedan något år fanns här också familjen Robert (1892-1978) och Hilda Paulina (1899-1987) Frostenssons nyuppförda sommarstuga, Mossvägen 1, nu ägd av Thor Ahlbäck.

Emellertid valde vi en tomt nära Dahlgrens, som Ivar var villig att stycka av från Timmervik, den som nu har adressen Timmerviksvägen 35. Avgörande för valet av tomt var den fina utsikten. Priset vi fick betala till Ivar för tomten var, om jag minns rätt, 38 öre per kvadratmeter och nu började det tunga arbetet med sprängning, dikning och grundläggning. Huset beställdes monteringsfärdigt från småhusfirman Mjöbäck. Det var på 28 kvadratmeter. Det fanns då en övre gräns på 30 kvadratmeter för sommarstugor. Men hur som helst var detta hus nog det största som familjens ekonomi kunde klara av. Efter trettio år byggdes huset till.

Under byggtiden, framför allt sommaren 1944, fick vi hyra in oss hos Ivar och Aina, där vi då disponerade deras norra rum. I huset bodde dessutom Ivars gamla mor. Ivar och Aina hade också en lillstuga som de sommartid hyrde ut. Men också huvudbyggnadens övervåning hade redan från 1914 varit uthyrd till sommargäster, först till sotarmästare Karl Englund från Göteborg och från 1930-talets början till makarna Eriksson. Deras barn, Lars-Erik och Maj-Britt kom senare tillsammans med respektive makar att hyra in sig hos Ivar och Aina. Det är Lars-Erik och Ann-Marie Erikssons son Lars Eriksson som nu är ägare till torpet Timmervik. Benny, en son till Maj-Britt, gift med Elof Jakobsson, byggde också det hus som ligger omedelbart väster därom, Ivars väg 3. Detta hus ägs numera av Thomas och Lena Ander.

Vårt hus byggdes framför allt under år 1946. På bilden håller pappa på med stenarbete för källaren. Jag själv finns med t h på bilden som övervakare av arbetet. Fotograf okänd.

Taklagsfest på fredsdagen
Taklagsfesten för vårt nya hus ägde rum den 8 maj 1945, som också råkade bli fredsdagen efter andra världskriget. Begivenheten dokumenterades i mammas bevarade kassabok bl a som en notering "sprit 21:40". Många andra utgifter under maj 1945 har med huset att göra t ex "möbler till landet 175: -". Den som förutom pappa lade ner det mesta arbetet på husbygget var Ivar Andersson, som enligt maj månads bokföring fick betalt med 132: -. Tegel köptes för 21: - och murades av Erik Johansson till den öppna spisen.

I vår omedelbara närhet, på andra sidan Timmerviksvägen fanns sedan tidigare ett litet hus som oftast var uthyrd till olika sommargäster. Ägare var Oscar Kristiansson (1883-1954) och idag är J Paul Johansson innehavare. Oskar var en av tre döva syskon, som annars bodde lite längre upp på Timmerviksvägen, i torpet där nu Larsavägen mynnar i Timmerviksvägen. De två övriga syskonen var storasyster Augusta (1873-1959) samt brodern August (1880-1949), vilken var en flitig fiskare med en trätjärad sprisegelsnipa. Bland äldre Timmerviksbor går detta torp under namnet namnet "Kristianes" efter syskonens fader Kristian Nilsson född 1832. Han kallades i kyrkböckerna för backsittare. Nuvarande ägare är Mikael Axelsson och Evacarin Mattson.

August, ägare till "backstugan" Kristianes var framför allt en idog fiskare. Men han hjälpte också till med bl a sprängningen när vår flaggstång skulle resas. På bilden står han tillsammans med min far Bertil Lanesjö. I bakgrunden syns mamma Signe.

I torpet "Kristianes" bodde de tre döva syskonen Augusta, August och Oskar.

Ytterligare en aktiv fiskare, Anders Olofsson (1891-1987), var bosatt i torpstället i Snurrevik, omedelbart söder om Futtevik. Han var änkling sedan 1937 men hade barnen Arnold, vanligen kallad Arne, (1922-2000), Gunnar samt tvillingen Herbert (1926-2006), Agnes (1928-1995), och Allan (1932-1986). Under senare delen av 1940-talet byggde han själv en fiskebåt, som gav möjligheter till inkomster genom fiskförsäljning, som sönerna klarade per cykel. Båten, som fått sitt namn efter dottern, finns nu som vrak på stranden nedanför torpet Snurrevik. Fastigheten ägs idag av dödsboet efter sonen Herbert Olofsson.

Ett annat äldre torpställe vid stranden närmast norr om Timmervik var Ålevik, senare betecknat Nordvik. Där bodde Viola Olsson (hennes födelse- och dödsår har jag inte kunnat utröna). Dagens ägare är Hans Björklund.

En äldre bror till Ivar Andersson var Karl Alfredsson (1877-1958). Han hade redan 1904 byggt sig ett hus mot slutet av den väg som har sitt namn efter honom. Karl arbetade som snickare och timmerman, från 1923 bosatt i Göteborg och anställd på Svenska Lloyd. Karls väg ansluter till Timmerviksvägen just utanför vårt hus. Karl Alfredssons hus ägs numera av sonsonen Kennet Karlsson och dennes bror Leif Karlsson bor som närmsta granne i ett nyuppfört hus på Karls väg 2.

Jakob och Agda drev jordbruket på den östra av Ramsöns båda gårdar.

Bland de fastboende i trakten får man också räkna de båda gårdarna på Ramsön med Aron (1890-1980) och Sara (1890-1970) Amberntsson på den västra och Jakob (1898-1981) och Agda Karlsson (1900-1973) på den östra gården, där också sonen Roland och Jakobs syster Julia (1881-1967) bodde. Den senare gården ägs numera av Stenungsunds kommun. Av Aron och Saras barn är Åke Aronsson den ende kvarboende på Ramsön och han representerar sjätte generationen på gården. Hans bror byggde sig senare ett sommarhus innanför Skäreviga på Ramsön. Ett annat sommarhus hade tidigare byggts av Jakobs bror Alfred Karlsson (1887-1967) vid Flögberget.

Känt från 1300-talet
Timmervik liksom den övriga bebyggelse jag nämnt hör till det större fastighetsområdet Sävelycke. Som by- eller gårdsnamn är detta gammalt och fanns redan 1388 omnämnt i skrift som "Siofualykkio". Slutledet "lycke" är känt i dagens bohuslänska dialekt och då närmast med uttalet löcka, som betyder inhägnat markområde. "Siofua", i sin tur kommer enligt ortnamnsforskare av genitiv singularis för ordet sjö; alltså sjöns inhängnader eller inhägnade markområden vid sjöstranden.

I modern tid är Sävelycke uppdelat på fyra hemman, vilka ligger på rad utefter Sävelyckevägen. Nr 1:2, kallad Västergården, är förstås den som ligger längst västerut. Den ägdes vid tiden för vår ankomst till trakten av Lars Gustavsson (1884-1979). Nuvarande ägare är sonsonen Ronny Gustavsson. Nästa gård om man går österut är 6:53, som varit i samma släkts ägo sedan 1600-talet. Lars Larsson (1912-1988) var den som drev den decennierna kring mitten av förra seklet och sonen Mats Larsson är dagens ägare. Därefter kommer Sävelycke 2:3, kallad Mellangård som då ägdes av Bror Adielsson (1909-1966) och idag innehas av sonen Krister Adielsson. Nr 4:1, slutligen, finns längst österut och närmast kyrkan av de fyra. Ägare till den gården var Ernst Olsson och idag sonen Lennart Olsson.

Innanför Timmerviksområdet låg ytterligare två jordbruksfastigheter, närmast söder om Timmerviksvägen fanns Hallebäck och ytterligare söder därom Baggehög.

Hallebäck, som tidigare betecknades som en utgård under Halleby ägdes och brukades av Albert Andersson (1886-1964) med hustrun Hedvig Viktoria Karlsdotter (1885-19??). Hon var f ö äldre syster till Jakob på Ramsön och Hallebäcks mangårdsbyggnad hade flyttats hit från Ramsön. I gården fanns många barn, nio söner och tre döttrar. Av dessa bor bl a Otto Andersson med hustrun Ulla åtminstone sommartid kvar i närheten, Hallebäcksvägen 15. Gården såldes sedermera till Bengt och Inge Fransson, Kommanditbolaget Hallebäck, och marken styckades därefter upp på ett tjugofemtal tomter nu utbyggda med permanentbostäder.

Baggehög ägdes av Adolf Eliasson (1870-1931) och hustrun Johanna Emilia Petersdotter (1881-1967). Redan 1946 övertog emellertid sonen Sven Eliasson  "Sven på Myra", gården, som han i sin tur 1981 överlät till dottern Eva Eliasson. 

Timmerviksområdet och nyare och äldre bebyggelse däromkring är i allt väsentligt avstyckningar från marker som ursprungligen hört till Västergården och har följaktligen fastighetsbeteckningar "Sävelycke 1:(och ett ordningsnummer). Vår fastighet fick således beteckningen Sävelycke 1:24. Men också Lars Larsson ägare till Sävelycke 6:53 styckade av och sålde många fastigheter t ex utmed Larsavägen (därav vägens namn). Även tomterna kring Dammvägen har sitt ursprung i denna stamfastighet. Dessa fastigheter har följaktligen fastighetsbeteckningar som börjar med Sävelycke 6:(och ett löpnummer).

Sven och Hildur Bergqvist framför sin nybyggda stuga. De tillhörde de första sommarstugebyggarna i Timmervik, där Sven ofta var drivande i vägfrågan och andra gemensamma angelägenheter.

När vi kom till Timmervik fanns där redan flera sommarstugor, varav jag nämnt några. Ytterligare stugor fanns utmed Oskars väg eller dess förlängning mot Sävelycke Västergård. En av de tidigaste var Märta Bergqvists (1891-1976), som också hon kommit till Timmervik genom Erik Dahlgren och hade byggt redan 1939. Hon var mor till Lennart som för några år sedan byggde sig ett permanenthus på samma tomt. Två svågrar till Märta kom strax efter, nämligen Per (1889-1968) och Sven (1894-1980) med hustrun Hildur (1901-1974). Pers hus är det sedermera om- och tillbyggda Timmerviksvägen 36, där nu familjen Sandberg bor. Sven och Hildurs hus övertogs av äldste sonen Ingvar (1922- 2001) och bebos numera av Eva och Tryggve Andersson. Yngste sonen Sten köpte sig senare ett hus på Timmerviksvägen 24.

Erik Dahlgrens hus var Timmerviks första sommarstuga. Det var en om- och tillbyggd f d kiosk som hade flyttats hit. Fastigheten köptes sedermera av Leif och Ingrid Kristensson som rev det gamla huset och byggde det som nu finns på tomten. Bilden togs av Leif Kristensson strax före rivningen.

Utmed Oskars väg fanns tidigt också närmast Timmerviksvägen ett litet hus med Sonja Jacobsson som ägare. Det övertogs rätt snart av familjen Anderberg och fastigheten har senare överlåtits och ägs numera av Jan-Erik Sahlberg. På samma sida av Oskars väg men högre upp i backen fanns en annan röd liten stuga. Det var Allan (1893-1969) och Dagmar (1895-1959) Tharing som hade etablerat sig där. Detta hus övertogs av äldste sonen Lennart (1928-1997), medan yngste sonen Sten byggde ett eget hus strax intill. Dessa båda hus bebos numera av Martin Åkesson respektive Niklas Pilebo. Dagmar Tharing hade också en syster, Calla Olsson (1899-1984), som tidigt byggde sig ett hus i närheten. Det ägs idag av Jessica Andersson. Längre in i skogen fanns ett litet hus uppfört av Hugo (1902-1998) och hustrun Ester Adelina (1900-1978) Dahl. På fastigheten finns idag ett permanenthus med Klas-Göran Dahl som ägare.

Erik och Hilma Johansson ägde torpet Futtevik med dess jordkällare.

I Futtevik fanns tidigt också Linnea Larsson med en stuga på vad som idag är Granvägen 1. Fastigheten innehas idag av Martin Palm. Längre österut, kring vad som nu är Dammvägen, låg ett rätt stort hus med Annie Nilsson som registrerad ägare. Det fungerade under ett antal år som "Husmödrarnas semesterhem". Dagens ägare är Lars Oddhammar. Ytterligare ett hus låg inom detta område. Ägare till det var Gustaf Larsson och nu tillhör fastigheten Yvonne Wigert.

Thyra (1895-1982) och Janne Hultstein (1882-1980) hörde också till de tidiga sommargästerna. Först hyrde de det torp som hörde till Sävelycke Västergård och som idag har adressen Karls väg 1 och som nu ägs av Stefan Gustavsson. Senare byggde Hultsteins ett eget hus, kallat Bergabo, med adressen Silvers väg 11. Där har nu Rolf och Marianne Eriksson sin sommarbostad.

Tvärs över Timmerviksvägen från Kristianes torp räknat uppfördes 1946 en sommarstuga snarlik den mina föräldrar hade byggt. Ägare var Frans Rosenqvist (1890-1980) och hustrun Johanna Sofia (1893-1953). Huset övertogs 1980 av sonen Allan och hans hustru Gerd och 1995 övertog i sin tur Christel och Rolf Malmborg fastigheten. Den senare som är systerson till Allan byggde år 2000 ett eget permanenthus på tomten. 

I mitten Frans Rosenqvist som byggde Timmerviksvägen 28 omgiven av två av döttrarna, till vänster Gull Malmborg och till höger  Ann-Britt Rosenqvist. I bakgrunden syns Frans dotter Maj Larssons hus med adressen Larsavägen 1. Bilden är tagen 1979 av okänd fotograf.

På samma sätt som vi kommit till Timmervik genom Erik Dahlgrens förmedling, så drog vi redan under 1940-talet hit ytterligare två nya sommarstugebyggare. I båda fallen var det syskon till pappa. Först hans yngre bror Lars Lanesjö (1909-1967) med hustru och son. De byggde på Dammvägen 23 men blev inte kvar så många år. Huset är nu rivet och ersatt med ett nytt hus ägt av Bo Lundkvist. Två år efter oss kom pappas äldre syster Signe (1901-1978), gift med Carl Gandils (1896-1976), hit. Också de kunde köpa en tomt av Ivar Andersson, vilken nu har adressen Ivars väg 2. Denna väg anlades i samband med att Signe och Calle byggde. Tidigare hade vägen till bryggan gått rakt genom Ivars gård. Efter det att Signe dött såldes huset och det har bytt ägare flera gånger. Nuvarande innehavare är Barbro Rosell, som våren 2006 lät riva det gamla huset och uppföra ett nytt, större.

Vy mot väster över det område som idag utgör Dammvägen med omnejd.. Det slående intrycket är hur landskapet sedan den här tiden blivit förbuskat och förlorat de fria utsikterna.

Mest göteborgare
Praktiskt taget alla sommarstugeägare var bosatta i Göteborg och där i synnerhet i de östra stadsdelarna. Själva bodde vi i Kålltorp. År 1947 fick min far emellertid ett arbete i Uppsala, som gjorde att vi fick flytta dit. Den första tanken var att vi skulle bli tvungna att sälja huset i Timmervik och det var också utbjudet för 15.000:- och köpare fanns. Efter mycken vånda bestämde mina föräldrar sig dock för att behålla huset. Något som de aldrig ångrade i synnerhet som de några år senare kunde skaffa bil och enklare nå stugan.

År 1948 ägde den lantmäteriförrättning rum som fördelade ansvaret för väghållningen inom Timmervik (mera därom senare). Där nämndes de drygt tiotal sommarstugeägare, som jag också nämnt ovan. Dessa representerar vad jag skulle vilja kalla "pionjärerna" för Timmervik som sommarstugeområde. Men det skulle inte dröja länge innan rader av ytterligare nybyggare kom. Fram till ungefär decennieskiftet 1949 - 1950 sällade sig, förutom de som nämnts ovan, följande stugägare med familjer till skaran av Timmerviks sommargäster:

Gustaf Almkvist, Margit Eckerbom, Curt Nilsson, Åke Parkstad, K O Bengtsson, Sigvard Bergkvist, Bengt Blomkvist, Ivar Lindkvist, Sven Månsson, Frans Rosenkvist, Nils Göransson, Rune Johansson, Carl Johansson, Nils Johansson, Olof Stålbom, Alvar Dahlberg.

Det karaktäristiska var att de som kom hit gjorde det genom någon som redan var etablerad inom området. Släktband var betydelsefulla men också grannskap i Göteborg liksom yrkestillhörighet. Lokförare var t ex väl representerade genom flera Bergqvist, Robert Frostensson, Hugo Dahl och Frans Rosenqvist.

Tåg till Jörlanda station
Fram till omkring 1950 var bara någon enstaka sommarstugeägare bilburen. Det var för de allra flesta tåget från Göteborg (vanligen Olskrokens station) som gällde och man steg av vid den nu sedan länge nerlagda Jörlanda station. Därifrån fanns två möjligheter: taxi med Bror Larsson som chaufför i den gengasdrivna Volvodroskan och till ett pris av omkring fem kronor eller en promenad på tre kvart eller så, vilken dock kunde vara slitsam med tanke på det bagage som alltid måste medföras. Taxifärden gick via Marstrandsvägen, Vinningstorp och Timmerviksvägen, medan promenaden vanligen togs via Sävelyckevägen fram till Västergården och därifrån på gångstigar "över berget".

Timmerviksvägen hade en sträckning som inte nämnvärt skiljer sig från dagens och var av sådan beskaffenhet att bilister bara med tvekan gav sig in på den. Erik Dahlgren, en av de få bilägarna i området, beskrev på ett allmänt möte inför bildandet av vägföreningen på ett vältaligt sätt hur han fått underredet på sin bil sönderslaget av lösa stenar.

Ivar Andersson, ägare till torpet Timmervik och här på besök på vår veranda, var den som sålde tomten till oss och hade huvudrollen vid husbygget. Han var också aktiv i omvandlingen av Timmervik till attraktivt sommarstugeområde.

Ivar var född på Timmervik och bodde där tillsammans med sin mor Augusta Johannesdotter, som var född på Timmervik 1853. Hon levde ända till mitten av 1940-talet. Ivar gifte sig med Aina, som kom att ensam bo kvar på Timmervik i tjugo år efter Ivars död. De hade inga barn, som kunde överta torpet. Bilden visar Aina på 1970-talet.

Inte alla var då ense om behovet av en vägförening och de kostnader en sådan skulle dra med sig. Vissa, framför allt bland de fastboende, ville inte veta av några kostnader för vägförbättringar - det hade ju gått så bra hittills. Andra såg möjligheten att genom en bättre väg kunna sälja fler tomter till högre priser. Mötet om vägfrågan var sommarens händelse det året inte minst för oss barn, som fascinerades av de häftiga diskussioner som frågan orsakade. Hursomhelst blev det en vägförrättning och en förening för vägen. Drivande i styrelsen de första åren var Sven Bergqvist, Robert Frostensson och Ivar Andersson. Förutom vägbanans skick, så var de problem som skulle hanteras främst avsaknaden av mötesplatser och alla grindarna. De anslutningsvägar som idag finns till Timmerviksvägen fanns från början på sin höjd bara i form av gångstigar. Dessa har byggts ut senare genom egna vägföreningar eller i mer informella former.

En av de många grindar som måste forceras för att från Marstrandsvägen nå Timmervik. I bakgrunden syns gården Vinningstorp.

De först åren som vi bodde här var det inte mindre än fem grindar som måste forceras mellan Marstrandsvägen och Timmervik. Den sista grinden fanns faktiskt direkt utanför vår tomt och utgjorde en inte obetydlig inkomstkälla för mig. Genom att springa ut och öppna grinden när jag hörde någon bil närma sig kunde jag tjäna en tioöring eller tjugofemöring per tillfälle. Så småningom lärde jag mig vilka som inte var villiga att betala för servicen, vilket nog fick mig att då inte ha lika bråttom ut.

Bror Larsson med sin Volvotaxi - här delvis dold bakom min far - var den som från sin bas vid Jörlanda station sörjde för persontransporterna till Timmervik.

På samma sätt som de boende själva tog sig an problemen med vägfrågan genom att bilda en förening, togs i föreningsform också flera andra initiativ. En bad- och båtförening bildades, där en av de första åtgärderna var att skaffa en gemensam flatbottnad eka, kallad Raketen. Med den kunde delägarna nå ut till sina båtar som var förtöjda vid pålar utan kontakt med stenbryggan. Senare skapades en förening för utbyggnad av norra respektive södra bryggan. I föreningsform bildades också 1964 en tennisklubb. Och under flera år hade vi också ett livaktigt segelsällskap.

Ett styrelsemöte i bad- och båtföreningen kring mitten av 1960-talet Från vänster på bilden syns Carl Gandils, Bertil Lanesjö (sittande på marken), Axel Ryman, Sven Bergqvist samt Axel Gustafsson.

Bad- och båtföreningen brukade varje sommar ordna simkurser för barnen i området med avslutande promovering. Bilden är tagen för några decennier sedan och troligen är ett eller annat av barnen på bilden nu själva bosatta som fastighetsägare i Timmervik. Foto:  Leif Kristensson.

Vatten och avlopp som nyckelfråga
Vattenförsörjningen var tidigare en angelägenhet för varje enskild fastighetsägare. På vår tomt visade det sig inte möjligt att gräva en brunn så som flertalet hade kunnat ordna för sitt hushållsvatten. Vi fick till en början hämta vatten i spänner från de närmaste grannarna. Efter hand blev det vanligt med bergborrade brunnar och så löste också vi frågan tillsammans med närmsta grannen - familjen Rembo. Nu blev det möjligt att få vatten via en handpump och ytterligare något tiotal år senare kunde vi överge spännerna och genom en hydroforanläggning få in vatten i huset.

Avloppsvattnet hälldes de första decennierna ut på gräsmattan eller rabatterna. Men i takt med att alltfler ville installera vattentoaletter aktualiserades systemet med avloppstankar i varje fastighet, vilka allt som oftast måste tömmas med hjälp av tankbil. Detta liksom också hämtningen av individuella latrinkärl, som också förekom, var knappast långsiktigt hållbara lösningar. Utbyggnaden av ett vatten- och avloppsnät, som genomfördes i området för ett par år sedan, var knuten till den nya detaljplan som också antagits. Genom detta har bebyggelse av nya bostadshus och permanentning av tidigare sommarstugor kunnat ske och byggaktiviteten har ju också varit stor de senaste två - tre åren.

Strax utanför Timmerviks brygga ror Oskar Kristiansson sin eka och det är sommaren 1940. Den prydlige lille gossen i aktern i skolmössa är Lennart Bergqvist som sex decennier senare skulle komma att bli drivande vid lösandet av vatten- och avloppsfrågan i vårt område. Fotograf okänd

När vi först kom ut till Timmervik var elförsörjningen inte utdragen hit. Det var järnspisar, primuskök och fotogenlampor som gällde. I samband med att vi byggde vårt hus kom emellertid elströmmen till området och vi kunde få elen installerade som en del av byggnadsarbetet. Inte heller fanns från början möjlighet till telefon. En telestation inne i Jörlanda, bortom järnvägsstationen, var vad som stod till förfogande. Möjligen kunde man få låna telefon hos "nämndemans", i Sävelycke mellangård. Senare etablerades faktiskt en telefonkiosk med myntautomat - två tioöringar för ett samtal - i korsningen av Timmerviksvägen och Oskars väg. Den blev livligt frekventerad och var allt som oftast ur funktion därför att myntbehållaren var full eller åskan hade gjort sitt.

De tidiga telekommunikationerna  sköttes från en telefonkiosk där Oskars väg möter Timmerviksvägen.

Gemensam postbox
Inte heller postgången inkluderade Timmervik de första åren. Vår postadress var "Box 8, Jörlanda" och postboxen fanns vid Sävelycke Västergård. Det var en uppgift för oss barn att dagligen gå vägen "över berget" och hämta posten till oss själva och grannar. I takt med att allt fler byggde hus i Timmervik blev box-8-lådan alltmer överbelastad, i synnerhet som också dagens tidning delades ut genom brevbäraren. Så småningom kom dock Timmerviksvägen att inkluderas i postverkets service. Men det var ju först helt nyligen som vi fick gatuadresser. Till en början var det boxnummer som gällde.

Matinköpen kunde, när det gällde mjölk och ägg, ske lokalt i Timmervik. Vi brukade få köpa vår dagliga mjölk hos antingen Aina och Ivar eller Agda och Jakob på Ramsön. Mjölkhämtningen varje kväll var en uppgift för oss barn. Fisket spelade förstås också en betydelsefull roll för kosthållet. Tillgången till makrill, vitling, torsk och särskilt på våren näbbgädda var avsevärt bättre än vad som är fallet idag.

Tillgången på fisk i Hakefjorden var god fortfarande i början av 1960-talet. Låt vara att den varierade med årstiden. Torsken, som nu är försvunnen, var lättfångad, fastän inte så uppskattad på sommaren: "Torsken är bäst i de månader som har ett r i sig" hette det. Framgångsrika torskfiskare på bilden är min far Bertil samt Sven Bergqvist.

För övriga livsmedel fick man ta sig in till Jörlanda, endera till Gustafssons butik, där nu Axelssons kök och catering finns, eller till Adolf Bloms mitt emot stationen. Då liksom nu fanns också Jörlanda bageri, som faktiskt hade etablerats redan kring 1870. Tidvis kunde man beställa varor som kördes ut per bil och något år kring 1958 fanns en tillfällig livsmedelsfilial i en byscha i Futtevik. Några år fanns också en kiosk vid Futteviksvägens början.

Även sophämtningen är av senare datum. Från början fick var och en ta hand om sina sopor så gott det gick och på egen hand. Det eldades och komposterades och jag har på känn att en hel del helt enkelt dumpades i havet.

Tider av utflyttning - och inflyttning
Den här berättelsen tar sin början under 1940-talets första hälft. Då hade epoken med Timmervik som sommarstugeområde just börjat. Det var ännu de bofasta som dominerade, även om antalet var i minskande - här liksom på landsbygden i övrigt. Befolkningstalet för hela Jörlanda socken hade nått sin topp under 1860-talet med drygt 1.900 personer.

Om vi granskar området Sävelycke kan vi notera att där år 1890 bodde 81 personer fördelade på 25 hushåll. Efter åttio år, d v s till år 1970, hade de bofasta inom samma område minskat till 23 personer och 10 hushåll. Ännu fanns väl inga nya permanentbostäder, det skulle dröja fram till att den nya detaljplanen trädde i kraft år 2000 innan byggandet av nya helårsbostäder kom igång i större skala.

Förändringen de senaste åren har varit snabb. Mot cirka 100 sommarstugor har vi idag runt 160 permanenthus (räknat på medlemmarna i vägföreningen, som ju inte är identiskt med Sävelyckeområdet). Och nya permanenthus tillkommer hela tiden. Efter att 1970 nått ett bottenläge på 1.565 invånare hade invånarantalet i Jörlanda vid senaste årsskiftet vuxit till 5.076 invånare.

Det har varit spännande att uppleva förändringarna i vårt område. Och ännu mer intresseväckande är det - tycker jag - att spekulera över de förändrade samhällsförhållanden, som drivit utvecklingen.

Källor:

Intervjuer
Bergqvist, Lennart
Aronsson, Åke
Karlsson, Leif
Karlsson, Kenneth
Andersson, Eva och Otto
Malmborg, Christel
Rembo, Sonja

Tryckta skrifter
Axelsson, Josef (red): Boken om Jörlanda. Jörlanda hembygdsförening, Munkedal faksimil 1982 efter original från 1959.
Holmberg, Axel Emanuel: Bohusläns historia och beskrivning. Uddevalla 1979 faksimil 1979 efter original från 1806.
Mattsson, Barbro (red): Gårdar i Göteborgs och Bohus län, del III. Uddevalla 2001
Overland, Viveka (red): Ramsön, kulturmiljö av riksintresse. Göteborg 1993.
Tiselius, Carl A. Bohusläns märkligare gårdar. Lund 1980, faksimil efter original från 1926.
Wadström, Roger: Ortnamn i Bohuslän. Kristianstad 1983

Elektroniskt material
Sveriges befolkning 1890. CD-skiva
Riksarkivet/SVAR: Folkräkning 1900. Göteborgs och Bohus län. CD-skiva 2005
Sveriges befolkning 1970. CD-skiva

Opublicerat materiel
Vägsamfälligheten Vinningstorp-Timmerviks medlemsförteckningar mm.

Jag är tacksam för alla kompletteringar, korrigeringar och andra påpekanden liksom också tidiga fotografier och liknande.
Adr: Bo Lanesjö, Stora Kvinns väg 60, 125 59  Älvsjö eller - sommartid - Timmeviksvägen 35.
E-post bol@jlr.se.
Tfn: 0303 52727 eller 08 646 0587